För första gången på....tja, since FOREVER, har en resa med flyg gått utan hinder för min del. Något tenderar alltid att sluta fungera; biltrafiken, dvs bilkön till Arlanda förra året, väntan har blivit oerhört lång; Skiathos,- 2007 med 48h försening, eller ett klantigt snedsteg som reslutrerar i....well, missat flight; Dublin; -11.

MEN idag har den lilla trippen till Barcelona gått smärtfritt, så jag antar att jag kan vänta mig en smärre katastrof på hemvägen, haha!

Vi kom till vår fina lilla lägenhet, Mamma, Pappa, Johannes och jag, vid tre-tiden i eftermiddags. Efter att ha dumpat sakerna där var vi vrålhungriga och stack ned till en restaurang som såg ut att ha snabbmat. Turns out, though, att indier som startar snabbmatsrestauranger i Spanien, med respekt för sina vårlhungriga turister, döpa om det till Lånsam mat.

10.000.000 kalorier och 1 timme senare, knallade vi vidare till huvudgatan i Barcelona - La Rambla. Efter att ha strosat ett tag bland nyutslagna träd i limegrönt, hamnade vi med en Ben & Jerry'sglass i näven, sittandes vid hamnen.

Vi är ganska trötta, så efter ett par timmar på rummet, är det NU dags att dra ut och upptäcka staden på riktigt.

Imorgon börjar Formel 1-helvetet för pojkarna, vilket innebär quality time med min mamma i stadens alla DESIGUAL-butiker. Kort sagt: det går ingen nöd på oss!

Live long and prosper,

/M

Seriöst.
Jepp.

För er som läste mina senaste uppdateringar - jag menade inte att göra er oroliga. Jag kommer därför ägna detta inlägget till att vinkla vilka positiva insikter som denna tuffa period i mitt liv frambringat - jag är nämligen så sjukt tacksam över att ha en familj och vänner som bryr sig så sjukt mycket, som har funnits där och stöttat mig genom allt.

Har ni varit i den situationen, någon gång? Då livet stressar förbi, och du står handfallen och tittar på? Lite som att drömma en dröm där man vet att man måste springa för sitt liv, men ändå står fastfrusen och paralyserad.

Ibland ä det okej att lyssna på sin kropp, sluta pressa sig själv framåt, bara för själva pressandets skull. Jag är trött på det. Jag har insett att det kommer komma en tid i mitt liv då jag är reda för detta; att dedikera mitt liv till studier och fokusera mitt liv kring min framtid. Men jag är inte där riktigt än. Jag vet inte om denna utbilningen är för mig, det har jag aldrig vetat, vad jag vet är att en "studiedipp" inte skall kännas så här och den ska inte vara så pass länge som min deppiga period varit. Vilket är varför jag bestämt mig för att ge mig själv en chans att andas och hitta mig själv innan jag fortsätter studera. Jag inser nu att jag inte är redo och jag har inte motivationen som krävs.

Konstigt nog känner jag mig inte deppig längre, nu när jag bestämt mig. Istället har jag bestämt mig för att vara stolt över att jag vågade ge mig på och testa vad denna utbildningen innebar. Vad jag ska göra nu är att plugga upp en kurs, tenta av den i slutet av april och hoppas på det bästa. Sedan får framtiden utvisa vad jag kommer syssla med i sommar! Just nu lutar det åt att flytta hem igen, men vem vet? Jag kanske råkar springa in i en topp-regissör som bara måååste ha med mig i en supermegahäftig produktion, vad vet jag? ;)

Till slut vill jag återigen trycka på hur VIKTIGA mina föräldrar är, som stöttar mig och tror på mig, vilka val jag än gör. TACK.

Så nu vet ni. I will keep on finding myself! C ya.  

Det är en underlig känsla att komma hem. Hemma. Som att fråga sig varför man någonsin åkte från början.

Jag har alltid sett mig sjäv som en stark person. Varför vet jag inte, kanske för att jag alltid haft starka åsikter om mycket.

Vad jag den senaste tiden kommit till insikt om är dock, att jag kanske missbedömt mig själv i det avseendet. Jag vågar sällan stå upp för mina åsikter, jag är mycket blygare än jag någonsin insett. Jag är allt annat än tuff ibland, och styrs extremt mycket av mina känslor. Jag vet inte vem jag är, och det är väl okej. Men just nu vet jag varken ut eller in - den här utbildningen krävde egentligen lite mer eftertanke än vad jag gav.

Det är inte så att jag inte visste att det skulle bli tufft. Och jag vet att jag inte kan styras helt av vad jag känner just nu, när det gått så kort tid.

Men just nu känns allt så jävla fel. Som om jag vaknat upp ur en dröm, och tänkt: hur hamnade jag här?

Jag tror i grund och botten att jag stressade mig själv till ett beslut som krävde mer än ett spontant infall. Jag hade funderat ett tag, men samtidgt kom jag in på reservplats och var tvungen att bestämma mig fortare än kvickt. O andra sidan kanske detta var det enda sättet att ta reda på om jurist verkligen var min grej - annars kanske jag hade fortsatt och sökt, och bara upptäckt detta senare.

Nu låter det som att jag bestämt mig. Det har jag inte. Jag är bara så sjukt jävla TRÖTT. Uppgiven, ledsen, deprimerad, ensam.... Allt jag kan tänka på är att få komma hem.

Delvis ligger problemet i att det egentligen inte finns en utväg. Det finns bara två alternativ:

stanna, utan att kanske någonsin trivas, eller

åka hem till ruta ett igen.

Detta var min reservplan. Kommer jag hem är jag tillbaka där jag började igen, och den tanken skrämmer minst lika mycket. MEN JAG VET INTE VAD JAG VILL MED MITT LIV!

Först nu kan jag riktigt inse hur hemskt man kan må för något som egentligen är ganska trivialt. Jag känner att jag vill uppleva saker och kanske ta reda på vem jag är innan detta. Jag är nog inte redo.

En helg hemma med personer jag känner ut och in, där jag står på en stadig plattform utan att jorden snurrar.
Känslorna som överväldigade mig, när Vätten bredde ut sig längs med motorvägen. Passande nog hörde jag låten Home av Daughtry, och stunden i sig fick mitt hjärta att klappa snabbare.
Men det var ingenting i jämförelse med känslohavet som sköljde över mig när jag såg honom vid perrongen. Jag slängde mig i hans famn och tårarna sprutade. Det var underbart! Detta, en helg hemma, mitt hem, min älskling, min Monika, min Denise, min Jennie, min Emma, min Mattias och min Linda. Ni är anledningen att jag studsar upp klockan sex en måndagmorgon, utan att känna mig det minsta cranky. Så TACK till er, för att jag har något att komma hem till! Jag älskar er.

Det blev som en hastig överraskning, där alla puzzelbitar föll på plats i ett svep. Jag behövde inte gå på en entimmes föreläsning ”om tentan”(på fredag), eftersom att Astrid och andra snälla, godhjärtade studiekamrater erbjudit sig att skicka anteckningar till mig. Jag behövde inte vara i skolan alls idag(torsdag) eftersom att vi jobbat ihop tiden tillsammans under måndag – onsdag.

Insikten kom igår, när vi var i full färd med att jobba på våra instuderingsfrågor. Astrid visste att jag ville, och ärligt talat behövde komma hem över helgen, och konstaterade att med hjälp av hennes anteckningar av fredagens föreläsning ”inför tentan”, och slutförandet av instuderingsfrågorna, skulle betyda att jag kunde åka hem redan idag. Så jag ringde Johannes, som blev jätteglad, och som i sin tur köpte en bussbiljett till mig.

So here I am, on the bus. Jag har läst fram till nu, vilket är ca två timmar; klockan är 10:14 och bussen gick 08:05. Snart har halva bussfärden gått och jag kunde inte längta mer efter att slänga mig om halsen om personen som fyller mina tankar.

Eftersom att hemfärden var så pass oplanerad, och att det, i kombination av att det var Johannes som betalade resan (det är för min och hans skull jag främst kommer hem) har jag försökt att fram tills nu hålla hemresan hemlig, för att ni, mina underbara vänner, inte ska känna er ignorerade. DÄRFÖR, (nu när jag inte längre kan hålla mig att berätta för alla att jag kommer hem) vill jag nu bara säga till er: jag kommer också hem till påsk, då planerar jag att vara lite mer social och umgås med er! Så om ni är intresserade: boka inte in något annat i påsk ;-) Jag hoppas (och vet) att ni förstår och kommer respektera detta.

Summan av kardemumman: Lycklig tjej på väg till Småland för att träffa sin pojkvän hon inte sett på sex veckor, på bussen.

Hoppas att ni andra får en lika bra helg som jag har framför mig! Puss <3

Mitt huvud består av köttfärs, gröt eller annan valfri sörja. Men jag klarar det. Och det är mer än jag någonsin kunnat ana!

Det är förvånadsvärt hur fort det kan gå att anpassa sig till ett nytt liv. Med ny hemstad, nya vänner, nya dagar i följd. Jag läser och gör reaserch, slår i lagboken och diskuterar olika rättsmässiga scenarion Mina dagar består av juridik från morgon till kväll och trots att jag lagt undan boken för kvällen, duschen eller middagen, släpper de aldrig riktigt greppet om mitt sinne.

Jag har delat in mina tankar och resonemang i juridiska termer, balkar och lagrum, och analyserar varje litet, obetydligt scenario i mitt huvud efter vad jag lärt mig. Man skulle kunna se det som att tre veckor in på en ny utbildning redan satt spår av vad som kan komma bli arbetsskador, innan jag ens tait mig igenom första tentan. Men jag ser det inte så. Jag ser det som att jag funnit en liten del av mig själv i allt jag lär mig - trots att mitt privatliv nästintill inte existerar. Och väljer man att se det så: är det då inte fantastiskt vad några feta böcker, Stockholm, och inte minst, nya vänner kan bidra till personutveckling?

Jag saknar Jönköping, jag saknar mina vänner, min familj och min pojkvän. Men detta var rätt val för mig, och trots att framtiden är oviss, om jag kommer klara av utbildningen eller ej, så vet jag det. Och då spelar faktiskt slutförandet av utbildningen mindre roll. Jag klarar så himla mycket mer än vad jag någonsin kunnat ana.

Det har hänt så himla  mycket sedan min senaste uppdatering, men jag vet ändå inte i vilken ände jag ska börja. Förra veckan tog vi oss igenom Köprätt, som kom efter Avtalsrätt, (sjukt högt tempo!) och nu har vi börjat att läsa om Skadeståndsrätt. Det är galet svårt och komplicerat, men samtidigt som man gnäller över otaliga timmar på bibliotek och i grupp, så finns det ändp något som gör att man klarar av att ta upp boken, släpa på tegelstenen X4 (lagboken som jag kallar den) Spänningen. Det är så väldigt spännande att läsa om nåot, som med åren, kanske kommer bidra till min vardag och mitt yrke.

Spännande var ordet när vi idag gjorde vårt första studiebesök på Stockholms Tingsrätt. Det var mitt första besök på en rättegång någonsin, och det var en intressant upplevelse. Den lilla tiden vi spenderat på universitetet har faktiskt bidragit till att man förstod en väsentligt mycket större del av vad som hände, än vad man annars hade.

På lördag har vi något som kallas PROPPEN. Det är i stora drag ett evenemang som skolans kår arrangerar, där alla 10 juristgrupper, 1:a terminen, á 25 pers deltar i en volleybollturnering. Under dagen tävlar man i en rad andra tävlingar, så som vilken grupp som har roligast maskeradtema, vilken grupp som har bäst sammanhållning osv. Dagen avslutas med en sittning (3rätters och underhållning). Jag är taggad! Jag ska därför plugga lite extra hårt nu inatt, så att jag slipper undan plugget i helgen.

Glad alla Hjärtans Dag!