Har ni någon gång packat väskan, lämnat nära och kära och bara stuckit till en främmande stad, för att liksom skapa ett nytt liv? okej, nu får jag det att låta som jag flyttat till en förort i Indien, VILKET JAG INTE GJORT ( även om jag känner mig lika ohemma i Sthlm som jag skulle i Indien)

Men själva begreppet att "bryta sig loss" i min ålder´och skapa något som är nytt och eget,  låter så fint i praktiken. Men första natten i en ny lägenhet, i en ny stad, är inte speciellt spännande. Mest skrämmande, om jag ska vara helt ärlig.

Det är inte som att jag ångrar att jag åkte, skolan jag ska börja på ger mig bra vibbar och det ska bli spännande att träffa nya människor.

Men det är det där med den första natten. Första natten utan min älskling brevid.

När jag packade upp min kudde kände jag doften av honom, (min underbara pojkvän, Johannes) var jag tvungen att släppa fram ett par  tårar.

När jag tagit mig igenom natten vaknade jag och Hampus (världens coolaste roomie) vid sjusnåret och gick ner till pressbyrån utanför lägenheten och skaffade busskort, drack morgonkaffe och stack sedan till mitt upprop på Stockholms Universitet.

Jag vet inte hur jag ska beskriva mitt första intryck av Universitetet. Enormt, kanske. Lite smått mållös följde jag den gigantiska folkström som ledde till rätt byggnad och rätt hörsal.

Hur många gånger hade jag föreställt mig hur det skulle vara? Jag kan inte ens minnas hur jag föreställt mig att lokalerna skulle se ut, hurdana människorna skulle vara, eller hur uppropet skulle fungera.

Verkligheten var spänd. Förväntansfull. Men framförallt - tyst. Kanske till följd av fjärilarna som fladdrade i var och ens bröstkorg. Hur som helst gick det smärtfrititt och snabbt och jag lyckades säga "Ja" när jag hörde mitt namn, vilket gav följande resultat:

Jag är nu officiellt juriststudent vid Stockholms Uniersitet.

(OMG)

Efter uppropet kändes det lite enklare. Som att jag hade LITE mer koll på min situation,  LITE mer att förhålla mina tankar till. Jag och Hampus gjorde Söder och sprang runt som de förvirrade smålänningar vi är och letade i Second Hand - butiker, efter ett par kängor  - eftersom den idioten åkt till Stockholm i vårskor. Någon flashig portfölj att ta med till min första skoldag hittade vi dock inte.

Väl på IKEA, bröts isen och snön ned från mina axlar när jag såg en stor idol och förebid.

Gustaf Skarsgård.

.....

Självklart blev jag alldeles tomatröd efter den millisekund jag av misstag råkat stirra in i hans jätteögon, vilket resulterade i att jag inte ens vågade gå fram och be om en bild. Jag hatar mig själv.

Imorgon ska vi försöka montera möbler, få ordning i lägenheten och så ska jag fika med Gabriella.

Live long and prosper!

 

Denise

16 januari 2013 19:49

The fact that you wrote live long and prosper is why I will come visit you <3 älskade lilla Mattetilda

 

Karin Jakobson

16 januari 2013 21:07

Önskar dig all lycka i Stockholm!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För första gången på....tja, since FOREVER, har en resa med flyg gått utan hinder för min del. Något tenderar alltid att sluta fungera; biltrafiken, dvs bilkön till Arlanda förra året, väntan har blivit oerhört lång; Skiathos,- 2007 med 48h försening...

Seriöst. Jepp.

För er som läste mina senaste uppdateringar - jag menade inte att göra er oroliga. Jag kommer därför ägna detta inlägget till att vinkla vilka positiva insikter som denna tuffa period i mitt liv frambringat - jag är nämligen så sjukt tacksam över att...

Det är en underlig känsla att komma hem. Hemma. Som att fråga sig varför man någonsin åkte från början....

Jag har alltid sett mig sjäv som en stark person. Varför vet jag inte, kanske för att jag alltid haft starka åsikter om mycket. Vad jag den senaste tiden kommit till insikt om är dock, att jag kanske missbedömt mig själv i det avseendet. Jag vågar ...