Efter en dag bestående av sex föreläsningstimmar fullpackade med juridikinfo, kan man ju tycka att min hjärna borde kokat över. Som en kontakt som överhettats. Konstigt nog känner jag mig inte alls överväldigad. Eller kanske, jo, men i så fall överväldigad av tagg. Jag är fan sugen att spendera countless av timmar i biblioteket och leda in mitt liv i något verkligt och seriös. Och jag kan ju säga att juristprogrammet är överseriöst. Överambitiöst. En kaskad av ”mycket” och ”alldeles för mycket”.

                             På något konstigt vänster är jag liksom nyfiken och peppad att börja. (varför skulle det vara konstigt, tänker ni då) Om man som jag kommer från en liten mörk förort i Småland där konsum stänger tidigare på söndagar, så klampar man liksom inte in på ett program i en storstad 40 mil hemifrån och tror att man ska kunna valsa igenom 4,5 år av juridikstudier. Tvärtom. Man förbereder sig på det värsta – vilket bevisligen var ett bra val, nu så här i backspegeln.

                             Jag kan ju känna mig lite stolt eftersom att jag vet att min farmor kommer läsa min blogg. Om hon gör det just nu säger jag bara HEJ FARMOR och utesluter därmed information som riktar sig i en mer anpassad social grupp av människor; människor i min egen ålder som kanske har en lite annorlunda syn på- sex, hur mycket jag skolkar, super eller kör på tentor. Det du, farmor lilla.

                             En rolig sak med att bo med en sjukligt bohemisk och hypokondrisk man, är att perspektivet som riktas mot vår lilla hydda till lägenhet, bildar en mycket feminin och tekniskt underrepresenterad hydda. Ni förstår, medan jag faktiskt FLYTTADE mitt liv och mina prylar till Stockholm, tänkte Hampus liksom; ”äh, what the hell, jag tar med mig kalsonger som räcker för 3 månader, en tandborste och en kudde. Vad mer kan man behöva?”

                             I’ll tell you what, Hampus. En kökskniv, tillexempel. Jag har idag gjort köttfärsås, med hjälp av en TRÄKNIV, och hackat lök med en MATKNIV. Tänk er hur snygga löktärningar blir när man använder en matkniv. Inte snygga alls. De såg ut som något ett dagisbarn förberett med en pinne hen hittat i skogen.

                             Fler i-landsproblem:

#2: Det är svårt att duscha utan draperi. Det blir så jävla blött. #2: Det är inte kul att diska utan en propp. #3: Att laga storkok och sedan upptäcka att man inte har någon form av matlådor att frysa in ”vår smarta och högt ekonomiska mat” i. #4: Hampus glömde sin kaffekokare. Need I say more?

Och eftersom att CSN inte behagat komma på utsatt tid, fick vi lämna tillbaka mat i kassan. Jag fick låna pengar för att ha råd med lunch och höll på att somna i föreläsningssalen för att jag inte hade råd med köpekaffe. Jag har tagit sms-biljetter för 150 spänn på två dagar, eftersom att jag inte har råd med ett riktigt busskort. Jag har inte en enda studiebok, och på måndag ska jag ha läst en hel bok och gjort en redovisning. Svårt när man inte har råd att köpa studiebok. CSN är inte poppis just nu.

För att då ta lärdom av det jag lärt mig av studentlivets dag, #1, vill jag att ni därhemma i era varma, ljusa hem, tar en minut varje gång ni hoppar in i en dusch och stänger draperiet bakom er, eller hackar lök med en skarp kniv att ni ägnar oss en tanke. Skrattar ni, OCH inse hur sjukt behagliga produkter vi har hemma som vi tar för givet.

Imorgon ska jag banne mig på inspark. Det ni.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För första gången på....tja, since FOREVER, har en resa med flyg gått utan hinder för min del. Något tenderar alltid att sluta fungera; biltrafiken, dvs bilkön till Arlanda förra året, väntan har blivit oerhört lång; Skiathos,- 2007 med 48h försening...

Seriöst. Jepp.

För er som läste mina senaste uppdateringar - jag menade inte att göra er oroliga. Jag kommer därför ägna detta inlägget till att vinkla vilka positiva insikter som denna tuffa period i mitt liv frambringat - jag är nämligen så sjukt tacksam över att...

Det är en underlig känsla att komma hem. Hemma. Som att fråga sig varför man någonsin åkte från början....

Jag har alltid sett mig sjäv som en stark person. Varför vet jag inte, kanske för att jag alltid haft starka åsikter om mycket. Vad jag den senaste tiden kommit till insikt om är dock, att jag kanske missbedömt mig själv i det avseendet. Jag vågar ...