Jag har alltid sett mig sjäv som en stark person. Varför vet jag inte, kanske för att jag alltid haft starka åsikter om mycket.

Vad jag den senaste tiden kommit till insikt om är dock, att jag kanske missbedömt mig själv i det avseendet. Jag vågar sällan stå upp för mina åsikter, jag är mycket blygare än jag någonsin insett. Jag är allt annat än tuff ibland, och styrs extremt mycket av mina känslor. Jag vet inte vem jag är, och det är väl okej. Men just nu vet jag varken ut eller in - den här utbildningen krävde egentligen lite mer eftertanke än vad jag gav.

Det är inte så att jag inte visste att det skulle bli tufft. Och jag vet att jag inte kan styras helt av vad jag känner just nu, när det gått så kort tid.

Men just nu känns allt så jävla fel. Som om jag vaknat upp ur en dröm, och tänkt: hur hamnade jag här?

Jag tror i grund och botten att jag stressade mig själv till ett beslut som krävde mer än ett spontant infall. Jag hade funderat ett tag, men samtidgt kom jag in på reservplats och var tvungen att bestämma mig fortare än kvickt. O andra sidan kanske detta var det enda sättet att ta reda på om jurist verkligen var min grej - annars kanske jag hade fortsatt och sökt, och bara upptäckt detta senare.

Nu låter det som att jag bestämt mig. Det har jag inte. Jag är bara så sjukt jävla TRÖTT. Uppgiven, ledsen, deprimerad, ensam.... Allt jag kan tänka på är att få komma hem.

Delvis ligger problemet i att det egentligen inte finns en utväg. Det finns bara två alternativ:

stanna, utan att kanske någonsin trivas, eller

åka hem till ruta ett igen.

Detta var min reservplan. Kommer jag hem är jag tillbaka där jag började igen, och den tanken skrämmer minst lika mycket. MEN JAG VET INTE VAD JAG VILL MED MITT LIV!

Först nu kan jag riktigt inse hur hemskt man kan må för något som egentligen är ganska trivialt. Jag känner att jag vill uppleva saker och kanske ta reda på vem jag är innan detta. Jag är nog inte redo.